Kremering som begravningsalternativ introducerades i Europa i slutet av 1800-talet. 1876 togs det första krematoriet i bruk i England. I Sverige började ett enkelt krematorie användas i Hagalund 1887 följt av Norra Krematoriet 1909. Då var kremering ett nytänkande, och en lösning på allvarliga sanitära problemen.
Men ur biologisk synvinkel, och även ur miljöhänsyn, var och
är kremering fortfarande inget särskilt bra alternativ.
Vid en kremering förs kistan med den avlidne in i en ugn med en
temperatur på närmare 800 grader. Värmen gör att kistan
självantänder, varefter en oljebrännare startar. Förbränningen
tar cirka en timma. Därefter rakas stoftet och skelettdelarna ut
ur ugnen och mals till pulver i en kvarn innan askan och de
pulveriserade benresterna läggs i en urna.
Till varje kremering åtgår drygt 20 liter eldningsolja och ett halvt kilo aktivt kol för rening av rökgaserna. Trots detta går en stor mängd rökgaser, och framförallt kvicksilver, ut i luften. Naturvårdsverket uppskattar att en tredjedel av den totala utsläppsmängden av kvicksilver i Sverige kommer från landets 73 krematorier. Detta trots massiva åtgärder för att minska utsläppen.
Gravsättningen av askan kan ske i en urn- eller kistgrav, på
egen vald plats om Länsstyrelsen gett sitt medgivande, eller i
en minneslund där askan grävs ner eller sprids direkt på
marken.
Men redan vid den första regnskuren efter gravsättningen är
askan på väg från platsen den gravsattes på. Den försvinner med
regnvattnet och transporteras med vattendragen till den
slutligen når havet där den bidrar till övergödningen och
syreminskningen.
Av Sveriges 73 krematorier är 23 uppdaterade med ny
reningsteknik. De övriga 50 har för närvarande dispens från
Naturvårdsverket som arbetar med hitta former för att reducera
utsläppen av kvicksilver.
2004 var slutåret för kvicksilverutsläpp enligt en konvention
Sverige undertecknat, och mycket arbete återstår. Det är bland
annat svårt att ens mäta vart kvicksilvret tar vägen i
krematorierna. Därför kan Naturvårdsverket heller inte ge exakta
direktiv för hur reningsanläggningarna ska utformas för att de
uppsatta miljömålet ska kunna nås.
