Gravsättning av stoft, allmänt kallad kistbegravning, har sedan 1100-talet varit det vanligaste sättet att omhänderta avlidna anhöriga på. Då skapades också regelverket för denna begravningsform, vilket inte har ändrats nämnvärt sedan dess. Detta trots att våra kunskaper ökat avsevärt de senaste 900 åren. Men vår oförmåga att omsätta dem speglas tydligt i formerna för jord/kistbegravning. "Av jord är du kommen, till jord ska du åter varda";, säger prästen än idag, och tror sig på så sätt sluta cirkeln till tröst för de anhöriga.
En av de avgörande kunskaperna är att vi idag vet vad syre är för något, vilket vi inte visste på 1100-talet, samt att de kistbegravda utgör ett hälso- och miljöproblem i sin sista vila. Detta blev ett akut problem i samband med den snabba urbaniseringen i främst Europa under 1800-talet. Då låg kyrkan och kyrkogården oftast "mitt i byn". Byar som snabbt växte och blev miljonstäder.
Idag vet vi att det finns ett biologiskt facit för en avliden
kropp, att syre är direkt avgörande för om något ska multna och
inte ruttna, och att det inte finns något syre på det djup en
kista gravsätts.
Utan att reflektera över kopplingarna mellan kunskap och
tradition utsätter vi därmed de avlidna för en långvarig
förruttnelseprocess vid en kistbegravning. Ett faktum vi varken
vill eller vågar fundera över.
Med hjälp av svavelandande bakterier ruttnar kropparna, olika
fort beroende på slag av jord, och följer med vattendragen till
resterna till slut når våra hav där de bidrar till
övergödningen. Samtidigt påverkas och i vissa fall förstörs en
mycket viktig resurs, vårt dricksvatten, under lakvattnets väg
till haven.
Kistbegravning är en gammal tradition som tyvärr för människor bakom ljuset. Det blir ingen fin mull när vi grävs ner djupt i jorden.
