Om kremering

Kremering som begravningsalternativ introducerades i Europa i slutet av 1800-talet. 1876 togs det första krematoriet i bruk i England. I Sverige började ett enkelt krematorie användas i Hagalund 1887 följt av Norra Krematoriet 1909. Då var kremering ett nytänkande, och en lösning på allvarliga sanitära problemen.

Men ur biologisk synvinkel, och även ur miljöhänsyn, var och är kremering fortfarande inget särskilt bra alternativ.
Vid en kremering förs kistan med den avlidne in i en ugn med en temperatur på närmare 800 grader. Värmen gör att kistan självantänder, varefter en oljebrännare startar. Förbränningen tar cirka en timma. Därefter rakas stoftet och skelettdelarna ut ur ugnen och mals till pulver i en kvarn innan askan och de pulveriserade benresterna läggs i en urna.

Till varje kremering åtgår drygt 20 liter eldningsolja och ett halvt kilo aktivt kol för rening av rökgaserna. Trots detta går en stor mängd rökgaser, och framförallt kvicksilver, ut i luften. Naturvårdsverket uppskattar att en tredjedel av den totala utsläppsmängden av kvicksilver i Sverige kommer från landets 73 krematorier. Detta trots massiva åtgärder för att minska utsläppen.

Gravsättningen av askan kan ske i en urn- eller kistgrav, på egen vald plats om Länsstyrelsen gett sitt medgivande, eller i en minneslund där askan grävs ner eller sprids direkt på marken.
Men redan vid den första regnskuren efter gravsättningen är askan på väg från platsen den gravsattes på. Den försvinner med regnvattnet och transporteras med vattendragen till den slutligen når havet där den bidrar till övergödningen och syreminskningen.

Av Sveriges 73 krematorier är 23 uppdaterade med ny reningsteknik. De övriga 50 har för närvarande dispens från Naturvårdsverket som arbetar med hitta former för att reducera utsläppen av kvicksilver.
2004 var slutåret för kvicksilverutsläpp enligt en konvention Sverige undertecknat, och mycket arbete återstår. Det är bland annat svårt att ens mäta vart kvicksilvret tar vägen i krematorierna. Därför kan Naturvårdsverket heller inte ge exakta direktiv för hur reningsanläggningarna ska utformas för att de uppsatta miljömålet ska kunna nås.